++ Esspressino ++

Det är plastsulornas fel. Man tycker att de ser robusta ut, men sulorna är av kompakt gummi och greppar inte alls. Jag svär över skorna när jag ligger där, mitt på gatan med mina saker spridda omkring mig. Och jag känner ilskan blandas med smärtan i knät när jag ser människor omkring mig skynda förbi och titta på mig nästan irriterat. Ungefär "Vad ligger du där för? Res på dig då, du är i vägen." I vägen för vadå? vill jag fråga. Jag är ett hinder. Något som kräver uppmärksamhet och lite social ansträgning. Sånt har vi inte tid med, vi kan ju inte strö medmänsklighet runt oss hursomhelst eller hur? Jamen det fattar du väl?
Jag reser mig klumpigt och samlar ihop mig, borstar av snö från jackan och byxorna. Fortsätter framåt som om ingenting hänt. Anstränger mig för att se lite extra käck ut.
Jag har nästan skakat av mig den obehagliga känslan av offentlig förnedring när jag knuffar upp den immiga glasdörren och stiger in i värmen. Doften av varmt kaffe och vanilj letar sig in i min genomfrusna kropp och suddar bort alla minnen av den obehagliga upplevelsen. Det är inte stort och jag får direkt syn på Rosanna där hon sitter längst in vid fönstret. Hon har paxat en plats bredvid sig genom att lägga jackan på stolen intill. Det är de bästa platserna. Våra platser.
Hon rycker till när jag lägger handen på hennes arm och tittar förvånat upp från boken, som om hon inte visste att jag skulle komma, fast hon helt säkert visste det eftersom vi alltid var här tillsammans, aldrig annars. Vi kramas ordentligt. Verkligen njuter av kramen, sådär som man bara kramas med en riktig vän, när det är riktigt kallt ute och man behöver varje gnutta fysisk närkontakt man kan lyckas komma över.
- Jag ska bara köpa kaffe, säger jag, sen vill jag höra allt!
Så slinker jag iväg två steg, fram till den trånga disken, låtsas fundera lite medan jag väntar på att baristan ska vända sig från espressomaskinen och fokusera sin uppmärksamhet på mig. När han gör det, ler jag mitt, vad jag räknar som mitt mest charmiga leende och säger en aning förvirrat,
- En capuccino.

I have no message
and therefor i'm done

can i leave now?
i now how
but when
and where
an whats to come?

what morning will i see tomorrow?

++ RESTLESS IN MY SOUL ++

I FEEL RESTLESS IN MY SOUL

My body's a castle
hunger's keeping me awake
the light is so dark but the darkness to bright
i'm running inside
can't sleep can't sleep
when you cry

you singing me lullabys
with tears in your eyes
my lover is dead now
he wont here your lies

so lie to me
and i'll come along
my lover is dead now he'll never see
i was never strong