Hej mamma jag älskardig mest i världen

Jag åker till berlin idag. och är borta några dar. Och det är nog bra, för när jag kommer hem ska jag börja om och då ska jag vara den som jag är egentligen och som jag trivs med att vara och som jag vill vara. varför är det så jävla svårt att vara den man är?
Mamma, förlåt. Förlåt förlåt förlåt. Förlåt för att jag är så skrämmande hemskt självupptagen. Det ska bli ändring nu, jag lovar.

vad gör man?

Vad gör man om man blir kär i sin bästa vän? Vad gör man om man är den som redan sagt nej?

men aj

Jag vill ju inte ljuga. Jag vill att livet ska vara ständig fest och ingen värk inuti, som idag. Men det är så dagen efter, det är så det blir. Allting har ett pris typ.

Jag hatar mig själv för att jag inte kan älska livet

+ Can't remember the last time I felt crunchy +

Lilla lilla fågel

Hon var så liten där låg.Utan tänder. Munnen gick inte att stänga. Som en liten fågel so´m flugit in i rutan. Men det var dags nu, det var slut. Och hon var så lugn. Alldeles tyst på något sätt, inga oroliga tankar som svävade runt. Hon var så envis, min lilla mormor. Den starkaste lilla fågeln.

++ Esspressino ++

Det är plastsulornas fel. Man tycker att de ser robusta ut, men sulorna är av kompakt gummi och greppar inte alls. Jag svär över skorna när jag ligger där, mitt på gatan med mina saker spridda omkring mig. Och jag känner ilskan blandas med smärtan i knät när jag ser människor omkring mig skynda förbi och titta på mig nästan irriterat. Ungefär "Vad ligger du där för? Res på dig då, du är i vägen." I vägen för vadå? vill jag fråga. Jag är ett hinder. Något som kräver uppmärksamhet och lite social ansträgning. Sånt har vi inte tid med, vi kan ju inte strö medmänsklighet runt oss hursomhelst eller hur? Jamen det fattar du väl?
Jag reser mig klumpigt och samlar ihop mig, borstar av snö från jackan och byxorna. Fortsätter framåt som om ingenting hänt. Anstränger mig för att se lite extra käck ut.
Jag har nästan skakat av mig den obehagliga känslan av offentlig förnedring när jag knuffar upp den immiga glasdörren och stiger in i värmen. Doften av varmt kaffe och vanilj letar sig in i min genomfrusna kropp och suddar bort alla minnen av den obehagliga upplevelsen. Det är inte stort och jag får direkt syn på Rosanna där hon sitter längst in vid fönstret. Hon har paxat en plats bredvid sig genom att lägga jackan på stolen intill. Det är de bästa platserna. Våra platser.
Hon rycker till när jag lägger handen på hennes arm och tittar förvånat upp från boken, som om hon inte visste att jag skulle komma, fast hon helt säkert visste det eftersom vi alltid var här tillsammans, aldrig annars. Vi kramas ordentligt. Verkligen njuter av kramen, sådär som man bara kramas med en riktig vän, när det är riktigt kallt ute och man behöver varje gnutta fysisk närkontakt man kan lyckas komma över.
- Jag ska bara köpa kaffe, säger jag, sen vill jag höra allt!
Så slinker jag iväg två steg, fram till den trånga disken, låtsas fundera lite medan jag väntar på att baristan ska vända sig från espressomaskinen och fokusera sin uppmärksamhet på mig. När han gör det, ler jag mitt, vad jag räknar som mitt mest charmiga leende och säger en aning förvirrat,
- En capuccino.